Bakgrund:
Europa har en lång och komplicerad historia i relation till det judiska folket, och sedan 1948, till den moderna staten Israel.
Man har ofta sagt att Europas uppförande är byggt på arvet av tre städer; Rom, Aten och Jerusalem. Med tanke på det är Europa åtminstone en tredjedel judiskt.
Många judiska personligheter har hjälpt till att skapa Europa. De skulle vara svårt att tänka på det moderna Europa utan bidraget från män som Spinoza, Freud och Einstein.
Men det finns också mörka kapitel i Europas historia som är relaterade till behandlingen av det judiska folket. Judarna har hela tiden blivit avvisade, ofredade och förföljda i Europa för endast en orsak, de var judar. Det kulminerade med de 6 miljoner judar som blev slaktade under förintelsen.
Det är omöjligt att förstå det nya Europa utan förståelsen av förintelsen.
Efter kriget drog man två slutsatser som var relaterade till Europas relation med Israel och de europeiska judarna.
- Historien har lärt oss att det judiska folket, kommer aldrig att vara helt trygga i någon annan nation än i sitt eget land, det är orsaken till vårt fulla stöd för ett judiskt hemland och bildandet av den moderna staten Israel.
- Oavsett det faktum att Europa erkände att trygghet för världens judar kunde enbart garanteras i deras eget land, så skulle ingen jude någonsin lida eller slås ner i Europa igen. Aldrig mer.
1948-1967-2009
De flesta experter är överens om att relationen mellan Europa och Israel var någorlunda varm och stödjande till sexdagarskriget 1967. Det fasansfulla minnet från andra världskriget var fortfarande i färskt minne och världen i stort beundrade allt den unga och vibrerande judiska staten åstadkom.
Efter sexdagarskriget 1967 har uppfattningen om Israel ändrats successivt. Plötsligt såg man Israel som aggressiv och ockuperande istället för en trygg tillflykt för förföljda judar.
Det här hände under en tid av omvälvning och studentprotester i väst, när Marxism formade många intellektuellas tankar och de unga. Enligt marxismens teorier betraktades Israel som en väststats kolonial, uppbackad av det imperialistiska USA.
Men det var inte bara det politiskt ändrade tänkandet som skapade en ny attityd. De ekonomiska aspekterna blev alltmera viktiga eftersom intresset för arabisk olja satte press på västs’ regeringar att ställa sig på arabernas sida i konflikten i mellanöstern. En kombination av dessa båda, arabisk olja och försöket att konkurrera ut USA, hjälpte till att skärpa europeisk policy under den här tiden.
Europeiska unionen saknade en konsekvent utrikespolitik under mesta delen av denna period, medan individuella länder kunde inta en mer fri hållning. Men under de senaste åren, har pressen att visa en gemensam linje i FN och i Bryssel blivit alltmer tydlig. Trots det, så sent som i april 2009, så splittrades EU över frågan om de skulle delta vid Durban II eller inte. Samtidigt som vi skriver denna artikel har Tjeckiens EU-ordförande helt öppet introducerat en separat linje från den av EU kommissionens politik gentemot Israel.
Europa efter 11:e September och idag
En europeisk undersökning från 2003 visade att bland vanliga européer ansåg man att Israel räknades som det huvudsakliga hotet mot världsfreden. Denna undersökning och den ökande antisemitismen i Europa i samband med den andra Intifadan skapade ett uppvaknande och ett skifte i EU opinionen gentemot Israel. Det sammanföll också med Israels beslut om tillbakadragandet från Gaza och förberedelsen för en två stats lösning. Men det viktigaste var ändå terrorattacken, den 11:e september 2001, och senare även i Madrid och London. Helt plötsligt förstod delar av den politiska eliten i Europa verkligheten av de terrorhot som Israel ensam hade mött under många år i mellanöstern.
Medan politikers sympati för Israel har växt under de senaste åren, så har inte folkopinionen följt denna trend. Vi har nu en situation där regeringar är mer pro-israeliskt än den allmänna opinionen. Om och när EU och dess medlemsstater ändrar sin inställning till Israel, kan de, tyvärr, också räkna med stöd från sina väljare.
Det här kan hända fortare än vi anar. EU’s stöd till Israel är nära kopplat till Israels regerings överlåtelse till att följa upp den konkreta planen att uppnå en tvåstats lösning, som utformades i Annapolis. Om och när Israels beslutsamhet ifrågasätts på denna punkt, kommer tonen från Bryssel att ändras. Bara under de senaste veckorna har detta blivit väldigt tydligt med anmärkningar från Utrikespolitiska chefen Javier Solana och EU’s Kommissionär för utrikespolitiken Benita Ferrero-Waldner av Israels behov att förbli överlåtna till Annapolis´ fredsplan om Israel vill ha ”med Bryssel att göra som vanligt”. Relationen mellan EU-Israel står på nytt inför avgörande utmaningar.
You are here:
